Canoas historia

Artikeln om Canoas tidiga historia (dvs. före 1978) är skriven av Jan Eriksson och ingick i Canoas 60-års jubileumsutgåva 1992. Artikeln om hur vi hamnade i Esbo är författad av Guy Mattson och Tobben Blomqvist, och ingick i Canoabladet av 1987.

Artikeln bygger på det lilla som finns av arkiv och en intervju med en av de verkliga veteranerna inom paddlingssporten i Finland; Derrick Nilsson, som under en lång period (med några avbrott) var en av dem som ledde verksamheten i Canoa innan vi flyttade till Esbo.

På vårvintern 1932 bildade några tävlingskanotister från HKK en egen klubb, Paddlarklubben Canoa, och fick av Fazer disponera en strandtomt nedanför dåvarande Fiskartorpet. Det blev genast en livlig verksam klubb som genast uppförde ett kanothus. Redan första sommaren hade klubben över 40 medlemmar.

1932 arrangerades de första VM-tävlingarna i paddling i Köpenhamn. Dit for bröderna Lillqvist. Kurt Lillqvist hade byggt en specialkajak för ändamålet, den var ca. 6 meter lång, 48 cm bred och vägde 8 kg. På den tiden fanns det inga måttbestämmelser för tävlingskanoter. Kurt vann både 1 500 m och 10 000 m och blev alltså den första (inofficiella) världsmästaren i kanot. Samtidigt tävlades det också i eskimåsväng, och den vanns av Sven Lillqvist före de Grönländska eskimåerna. Efter dessa tävlingar infördes måttbestämmelser för tävlingskajaker. Några år framöver var Canoa den ledande tävlingsklubben i Finland. Framstående kanotister hörde till klubben, såsom förutom bröderna Lillqvist Hans O. Lindh, Birger Blomqvist och Svante Gillberg. 1935 skulle dock Fiskartorpet utvidga, och klubben blev hemlös. Medlemmarna skingrades och flyttade till andra klubbar, och 1936 var styrelsen bara på papper och klubbens första trädaperiod hade inletts. Kurt Lillqvist var formellt ordförande fram till sin död 1941.

1940 hade dock historien upprepat sig; HKK hade en aktiv grupp tävlingspaddlare bestående av bl.a. Derrick, som p.g.a. kriget inte kunde vara verksam på Pörtö, och ett antal paddlare från Viipurin Melojat som på förekommen anledning inte heller kunde paddla i hemknutarna, t.ex. Heinz Ramm-Schmidt och Stig Landsdorff. Tävlarna störde dock gubbarna i styrelsen och de fick veta att de skulle hålla sig borta på kvällarna när herrarna satt och pokulerade.

Hösten 1940 hölls därför ett möte där det valdes en ny styrelse för Canoa, bestående av, förutom Kurt och Sven Lillqvist, Hans O. Lindh och Pentti Rautala. Derrick och Heinz R-S förutsattes dock leda verksamheten, fast de som omyndiga (dåförtiden under 21) inte formellt fick vara i styrelsen.

Våren 1941 fick Canoa hyra in sig hos Melaveikot, som hade ett stort kanotskjul. Den sommaren arrangerades bara en nationell tävling; Merimelojats Kevätviesti, som vanns av Canoas lag (Derrick, Heinz R-S, Kaj Leidenius och Stig Landsdorff). Då alla övriga blev inkallade stannade Heinz R-S, som var norrman, kvar och ledde juniorverksamheten.

I augusti 1941 stupade Kurt Lillqvist, och klubben var faderlös. Dessutom hade Kurt varit anställd på Hufvudstadsbladet och hade sett till att kanotsporten var väl framme. Då Derrick på våren 1942 hemförlovades från sjukhuset övertalade han och Heinz R-S en annan f.d. Viborgspaddlare, Olle Herold, att ställa upp som ordförande. Derrick blev viceordförande, Heinz sekreterare, och ytterligare en Viborgare, Britta Skogster, kassör. På sommaren for Derrick till Sverige som konvalecent, och passade på att knyta goda kontakter med Svenska Kanotförbundet.

1943 blev en livlig tävlingsverksamhet på juniorfronten och Canoa fick sin första mästare i junior FM, Bengt Gripenberg. Ett tävlingsutbyte med Näsimelojat utvecklades, som varade i två år varefter Näsimelojats verksamhet slocknade.

Canoaflickan Christina Strömberg, deltog bl.a. i landskamp mot Sverige 1946.
1944 var det Canoas Jouko Kilpiä som tog hem juniormästerskapet. Detta år arrangerades Kurt Lillqvists minnestävlingar vid roddstadion, med ett 40-tal deltagare, däribland mångfaldiga olympiamedaljören Gert Fredricksson från Sverige. Hufvudstadsbladet hade donerat en stor pokal som vandringspris. Pokalen vanns av Gert Fredricksson, som aldrig har returnerat den, trots påtryckningar (Reds anm: jag talade personligen med G. F. i sommar, och han var snäll och letade igenom hela sin prishylla, men den fanns inte där). Derrick deltog på 1000 m och lyckades komma till finalen. Derrick och Heinz skötte också en stor del av arrangemangen. Detta var den första kanottävling som gick med vinst enbart genom biljettintäkter; över 600 biljetter såldes. Det gällde att få ihop till ett eget kanothus. Klubben arrangerade fester bl.a. i Ostrobotnia som hyrdes för att där ordna danser (som då var förbjudet). Biljetter såldes till bekantas bekanta, ca. 200 kom till varje tillställning. Största inkomsten var på förfriskningar och lotterier på sötsaker som Fazer donerat.

1946 hade klubben fått ihop till en barack, men det drog ut på tiden att få anvisat en tomt av Helsingfors. Baracken överläts till Sven Lillqvists firma, mot att han lovade uppföra ett kanothus så snart klubben fått en plats för det, vilket erhölls längst ut på Edesudden 1946.

1948 blev Kaj Leidenius ordförande och Derrick och Heinz flyttade till annan ort. Derrick återkom dock 1967 och tränade ännu juniorer fram till sin definitiva utflyttning 1970.

   
Sommarfest på Bredan i början av 1990-talet

Canoa köpte Kajakskjulet Bredan från SVIE i 2001. Nuförtiden har Canoa circa 350 medlemmar.